Jag är färdig med tunnelbanepjäsen. Eller. Jag är kanske inte färdig med tunnelbanepjäsen. Men jag är jävligt nära att bli färdig med tunnelbanepjäsen. Den heter ”Avståndet mellan vagn och plattform” och det kan vara det mest tekniskt briljanta jag skrivit. Och jag tror jag undvikit att sabba den helt. Det kan vara det där musikalnumret jag slängde in enbart för att jag såg/hörde Sparks musikal igår. Det kanske åker bort. Det är en dialog mellan Mammakatrin och Chefspappan där Mammakatrin hört att Chefspappan hånglat med hennes dotter. Jag tror den behövs och för att det inte ska bli för plastigt så tänker jag att hon ska sjunga sina repliker. Jag har skrivit en väldigt vacker slutmonolog som, om jag hade regisserat den, skulle spelas in med samma röst som tunnelbanerösten. Det tror jag skulle vara mäktigt. Då tror jag att man inte skulle kunna värja sig. Men då kanske jag ska ta bort det där med att Barnet säger att hon är ett Barn. Jag tänker alltså att barnet ska läsa det, som ett alternativ. Mest för att den som spelar Barnet ska få något att bita i. Att få avsluta hela alltet.
Imorgon ska jag skriva ut den och sen ska jag skriva av den. För att se att jag är med på allting. Det har varit en så himla bra metod med den den här gången. I juni, på Singö, började jag bara skriva. Då var jag helt övertygad om att det skulle vara 17 bärande roller, isolerade från varandra. Det slutade i, tror jag, 220 sidor. Jag var väldigt full när jag skrev dom men det blev som fantastiskt. Sen började jag skära i varje roll, vad var mest relevant för den och den historien. Plötsligt försvann en historia och sen en till, då var jag nykter, såklart. Och sakta men säkert blev det bara 4 historier. Nästa steg vore att ta bort ytterligare en och smälla till med fler biroller. Men nu är det som det är, 17 roller är 17 roller. Och alla får något att bita i. En monolog, en stammning, en östgötsk dialekt, ett musikalnummer, en opera! Haha. Det kommer bli magiskt. Det tror jag verkligen. I december ska den ha premiär. I september ska jag lämna den till Skärholmen. Dom kommer älska den. Det här är det bästa jobb jag haft. Jag vill bara ha sådana här jobb.
Så nästa jobb är dags att ta itu med nu. Bräkne ska få en tredje pjäs. Folkhögskolan där. Jag har skrivit ”Göra slut” och ”Nappa tag” och nu ska dom få sig en sista. Den ska bli skriven på fyra månader och vara klar i januari, premiär i maj. Det enda jag sagt till Magnus är att den vagt kommer handla om rädsla. Det jag tänkt är en parkbänk.
Jag frågade m idag om vad han tyckte den skulle handla om. Han ryckte på axlarna och sade ”en drake”. Men vad ska draken göra? ”Spruta eld på ett monster?” Jag sade att jag behövde fler roller. Då kom han med förslaget att det kunde vara en pojke med också. Som var rädd för drakar. Och att han hade en pappa som skyddade honom från det. m kunde tänka sig, när jag berättade om könsfördelningen, att göra om det till en flicka och en mamma. Han är ett geni. Jag tänkte på Hal Hartleys film, No Such Thing, som just handlar om ett monster som bor var fan är det, på Island? Så nu är jag där. Jag ska se om den, jag ska sno friskt från den, jag ska tolka om den. Bräkne ska få en monstersaga. Och den kommer vara fantastiskt vacker tänker jag. Jag vet inte alls vad den ska handa om.Mer än rädsla. Någon ska vara rädd för monster och monstret ska bo i ett skjul. Denne någon blir övertalad att gå dit. Av en tredje. No such thing är fin men lite väl. Lite väl många kringelikrokar. Men det vore ju en chock. För dom och för mig. Jag tänker inte att det ska vara en Monsterkabinettet. Jag såg aldrig den men alltså, ingen skräck. Den ska nästan vara som ett psykologiskt drama. Vad vi är rädda för.
Varje gång jag tänker på rädsla så tänker jag att jag är rädd för att prata. Monstret ska vara rädd för att prata. Prata inför människor. Jag tänker att den här flickan ska prata med sin mamma om att hon är rädd för monster. Och så ska hon ha en äldre bror som hotar med att kissa på henne om hon inte slutar prata om monster. Ny scen, där det kommer fram vad brodern och modern är rädda för. Sedan ska det komma någon som säger att det verkligen finns monster. Det är ju 5 roller redan. Sedan kanske man ska följa monstret. På exakt samma sätt, bara det att monstret är rädd för att prata inför folk. Monstret ska alltså vara mänskligt. Dom kommer ju bli livrädda. Hej, jag heter Kristian och jag har inte skrivit en rad men jag tänker att jag ska skriva en pjäs som handlar om att man är rädd för monster och en av er ska spela monster.
Jag älskar verkligen Bräknehoby. Jag känner att ”Nappa tag” inte blev så bra som den borde vara. Den var inte så välskriven men den var också för svår. Den var ett experiment att just pröva det ofärdiga. Det var nog en revolt mot d.i. Den här gången ska jag göra en riktig pjäs och den ska handla om ett monster. Jag ser skjulet framför mig. Skjulet finns på Husie, precis vid Husie Kyrka.
Magnus, på Brälne, ville ha något annat. Han pratade mest om form och utförande. Men han ska få ett annat, det enda jag lovat honom är ett parallellt kackel. Det kan jag nog lova. Men jag ska ta det lugnt. Jag ska, i rekordfart, ta det lugnt. Och lita på att det kommer. Lusten till monster. Jag ska inte researcha på monster, jag ska researcha på monstret vi har inom oss. Så klart den ska handla om det. Mamman och brorsan bör ju bli monster också. Det kanske är dom 3 rollerna det ska kretsa kring, mamman och brorsan ska ha faktiska rädslor. Herregud, det är ju bara att ta ur det egna livet. Att vara rädd för det okända. Och att vara rädd för att göra bort sig. Det kan bli en ny ”De sorgliga”.
Jag har gott hopp. Skärholmen har gett mig ett gigantiskt huvud. Jag kan göra vad fan som helst. Den här hösten. Jag tror det blir bra.
